Walk in the park

Sa var det snart dags. Dags att ta farval av Manuel Antonio, dags att lata bikinin torka och packa ner den och andra strandattiraljer langt ner i vaskan. I morgon aker jag harifran till San José, saledes avnjuter jag min sista stranddag i dag.

Till min forskrackelse vaknade jag till ljudet av smattrande regn i morse ("torrperiod" i Costa Rica betyder att det ar torrare an under regnperioden, regnar gor det aret runt). Nu har det upphort men det ar fortfarande mulet. Temperaturen ar mansklig och luftfuktigheten ar inte riktigt ar densamma som i en angbastu. Mulet vader tycks vara grejen, aven fast det sa klart medfor att den har huden inte blir sa mycket brunare. Men vad gor det?

Strandliv har blandats med parkvandrande under den har veckan i Manuel Antonio. En promenad i parken ar minsann ingen walk in the park, vill jag lova. Det ar uppfor och nedfor, det ar trappsteg och vildvuxna rotter, det ar stank och ston och svett i massor. Det ar ocksa det konstanta spanandet efter giftormar och andra fientliga varelser, sa for en fobiker som jag sa gar det inte att riktigt slappna av och bara njuta av det vackra.

Nar jag var inne i Parque nacional i gar sa var jag alldeles i narheten av en anakonda (!!!) och en annan orm. Folk stod i klungor vid stigen, glodde och riktade sina kameror mot nagot dar inne i vegetationen. Vad? undrade jag, och ilade darifran med handerna som skygglappar for ogonen nar nagon exhalterat forklarade vad det var som fascinerade sa.

Efter gardagens parkbesok kan jag i alla fall lagga till ett nytt djur pa listan over djur jag sett i det vilda: Hjort. Hjortbebis for att vara specifik.