Pura vida

"Pura vida" ar sa mycket mer an en halsningsfras i Costa Rica. Det ar en livsstil. Att vara vid gott mod, att ta det lite lugnt, att gladjas at sina framgangar, att varna om sina vanner och att bemota sina medmanniskor med respekt och karlek. Det ar en livsstil att alska och en livsstil att sakna, inser jag nu nar det ar dags att aka hemat efter tre veckors renlevnad.

For visst kommer jag att sakna. Och langta tillbaka. Men pa det stora hela sa ar jag ratt nojd nu. Det ska bli skont att komma hem. Jag saknar morkt brod bakat med salt i stallet for socker, jag saknar kall mjolk, jag saknar bra tryck i duschen, jag saknar torr luft, jag saknar nara och kara. Jag saknar att vara hemma, att inte ha alla mina agodelar i en ryggsack.

Jag har nyss laddat med en sista portion gallo pinto. Jag ska bara lagga ner tandborsten i handbaggaget sa ar allt packat. Jag ska snart ivag pa manikyr och pedikyr, och sedan ar det dags att checka ut fran Gran hotel och bege sig. Mot flygplatsen, mot Sverige.

Jag aker i eftermiddag och ar hemma i morgon kvall. Mer an 24 timmars flygresa, inklusive tva mellanlandningar, ar inte sarskilt pura vida.

Vulkanerna och jag

Ny dag, ny vulkan. I dag har jag varit i Parque nacional volcán Irazú, och tro det eller ej - vadret var pa min sida! I alla fall for en liten, liten stund; en stund sa lang att jag kunde se den turkosa lagunen langst ner i kratern nar dimmorna skingrades. Det var inte sa vackert vader att man kunde se bade Stilla havet och Karibiska havet darifran, som man fakiskt kan fran de 3500 metrarna over havet, men det var fint anda.

Jag har ocksa varit i en botanisk tradgard, Jardín botánico Lankester, och tittat pa orkidéarter i hundratal. Det var ocksa fint.

Annars har jag mest forsokt fa ihop min packning, som milt uttryckt har svallt under resans gang trots att jag kasserat en del pinaler jag haft med mig hemifran. Med vald och silvertejp gar det mesta.

I morgon checkar jag ut. Och flyger hem. Det ska bli himla fint, faktiskt.

Jul?

Sakta men sakert vanjer jag mig vid vad som komma skall: kylan. Jag lamnade Manuel Antonio och stillahavskusten i torsdags och ar nu tillbaka i San José, tillbaka pa det urtjusiga Gran hotel Costa Rica. Om natterna sover jag med en filt pa och flakten avslagen, och jag har faktiskt haft jeans och troja pa mig for forsta gangen pa nastan fem veckor.

Forsta kvallen akte jag till stadsdelen San Pedro for att forsoka gora nagot at mina franvarande julkanslor. Det ar nog halsosamt att ocksa sa sakteliga vanja sig vid tanken pa att det faktiskt ar jul nar som helst, annars lar jag val fa en overdos nar jag val kommer hem. Charles Dickens julsaga gjorde underverk, vintriga miljoer och julsanger gjorde sa att det nastan, nastan kandes som det brukar kannas andra decembrar. Atminstone till dess jag kom ut ur biografen, till palmerna och plusgraderna.

Huvudstadens sjalva stadskarna ar inget shoppingmekka. Sa i gar akte jag till det narliggande Escazú dar jag drack morgonkaffe, at lunch och eftermiddagsfikade mellan allt shoppande. Shop 'til you drop, heter det ju, och det var bokstavligen vad jag gjorde. Jag hade inte ens gatt igenom alla vaningsplanen eller alla gangarna i det stora kopcentrat, nar fotterna nastan blodde och benen varkte sa att jag gav upp.

I dag har jag och mina omma fotter agnat oss at aventyr. Jag har besokt Parque nacional volcán Poás, dar jag vandrat upp langs med vulkanvaggen, anda upp till 2700 meters hojd. Dimman lattade dock aldrig sa jag kunde aldrig kika ner i den stora kratern. Vulkanerna i det har landet tycks ha nagot emot mig...

Jag har ocksa besokt en stor kaffeodling, Doka estate, och lart mig allt om hela processen, fran plockande till skalande till torkande till rostande. Och sa har jag druckit ett antal koppar kaffe, sa manga att till och med en hardad koffeinist som jag kanner mig lite skakig.

I morgon vantar nya aventyr, och nu vantar min mage pa nagot att ata. Over and out.

Walk in the park

Sa var det snart dags. Dags att ta farval av Manuel Antonio, dags att lata bikinin torka och packa ner den och andra strandattiraljer langt ner i vaskan. I morgon aker jag harifran till San José, saledes avnjuter jag min sista stranddag i dag.

Till min forskrackelse vaknade jag till ljudet av smattrande regn i morse ("torrperiod" i Costa Rica betyder att det ar torrare an under regnperioden, regnar gor det aret runt). Nu har det upphort men det ar fortfarande mulet. Temperaturen ar mansklig och luftfuktigheten ar inte riktigt ar densamma som i en angbastu. Mulet vader tycks vara grejen, aven fast det sa klart medfor att den har huden inte blir sa mycket brunare. Men vad gor det?

Strandliv har blandats med parkvandrande under den har veckan i Manuel Antonio. En promenad i parken ar minsann ingen walk in the park, vill jag lova. Det ar uppfor och nedfor, det ar trappsteg och vildvuxna rotter, det ar stank och ston och svett i massor. Det ar ocksa det konstanta spanandet efter giftormar och andra fientliga varelser, sa for en fobiker som jag sa gar det inte att riktigt slappna av och bara njuta av det vackra.

Nar jag var inne i Parque nacional i gar sa var jag alldeles i narheten av en anakonda (!!!) och en annan orm. Folk stod i klungor vid stigen, glodde och riktade sina kameror mot nagot dar inne i vegetationen. Vad? undrade jag, och ilade darifran med handerna som skygglappar for ogonen nar nagon exhalterat forklarade vad det var som fascinerade sa.

Efter gardagens parkbesok kan jag i alla fall lagga till ett nytt djur pa listan over djur jag sett i det vilda: Hjort. Hjortbebis for att vara specifik.

Horisontallage

Om det inte vore for det konstanta flodet av svett som envisas med att tranga ut ur mina porer sa skulle jag kunna tro att jag dott och hamnat i paradiset. Jag tror inte att man svettas sa att kladerna blir blota eller sa att man kan kanna hur det strilar langs med ryggen trots att man star helt stilla och inte anstranger sig; jag tror inte att man svettas sa i paradiset, annars hade jag varit overtygad om att det var dit jag kommit.

Manuel Antonio ar vackert. Jag bor i Manuel Antonio village, alldeles i narheten av ingangen till Parque nacional Manuel Antonio. Aven utanfor parken ar det overkligt vackert, stranden ar finfin och bjuder pa de mest spektakulara solnedgangar jag nagonsin sett. Och inne i parken... wow. Vandringslederna i djungeln leder till fantastiska strander och vandringarna i sig sjalva ar riktiga naturupplevelser.

Fler djur jag sett i det vilda: Dodskalleapor, myrslok, tvattbjorn, nagot stort och kaninliknande som jag inte vet namnet pa, ytterligare nagra faglar och annu fler insekter av olika slag.

Peppar, peppar sa har jag annu inte under de har fyra veckorna sett en enda orm. Jag vet att de finns dar, och antagligen har jag gatt forbi flera stycken utan att ha lagt marke till dem, men annu har jag inte behovt lagga benen pa ryggen for att fly.

Forutom att parkvandra, sola och bada har jag just inte gjort sa mycket mer. Atit. Druckit. Har i byn finns det inte sa manga restauranger, mest utflyktsarrangorer och souvenirforsaljare, men aker man langs den slingriga vagen mot grannstaden Quepos sa finns det saker att underhalla smaklokarna med, vill jag lova.

I dag ska jag i vart fall inte gora annat an att underhalla solbrannan. Jag har en vit flack under hakan efter att ha last bocker sittandes i solen, sa i dag blir det horisontallage.

Som att snorkla i ett akvarium

Montezuma artar sig. Man behover ju inte skaffa sig dreadlocks och ohalsosamma vanor bara for att det tycks vara common sense har. Och stranden en bit harifran, Playa las manchas, visade sig vara battre an den forsta. Och det har visat sig att paradiset finns bara en timmes batfard harifran. Sa det ar inte sa illa, trots allt.

Jag gjorde en utflykt till Isla tortuga, en av de obebodda oarna i Nicoyabukten, harom dagen. Det var som att snorkla i ett akvarium. Och det var som att sola i vitt puder, som att bada i en bassang belagd med turkos mosaik. Och nar det kommer till maten som lagades direkt pa stranden sa finns det inte nagra passande liknelser.

Jag mar fortfarande bra och jag haller mig kry. Jag har lite ont i min ena fot, troligtvis pa grund av for mycket strandpromenernade och flipflopande. Och jag har lite, lite hemlangtan emellanat. Men annars ar det utmarkt, tack.

Gnall

Jag hade nog forestallt mig nagot smekmanadspassande. Vita strander, hangmattor i skuggan, romantiska restauranger och sa vidare. Men Montezuma ar en hippiekoloni har pa Nicoyahalvons sodra spets. Batik, vegankak och en sotstickande doft mest overallt. Inget storre fel i det, forvisso, men jag ar nog alldeles for drogoliberal for att riktigt uppskatta atmosfaren fullt ut.

Och stranden som ligger narmast till, den strand som mitt resesallskap och jag intog efter den langa bussfarden fran La Fortuna, ar inte riktigt sa fantastisk som den skulle kunna vara. Hotellet jag bor pa ar inte heller top notch. Men i morgon ska jag byta och i morgon ska vi utforska stranderna en bit norrut. Sa det kanske blir bra, det hela, anda.

Jag har i alla fall kommit fram till resmalet ordentligt och jag mar bara bra. Over and out.

Lavalost

Nu har jag gett Volcan Arenal tva chanser att visa mig sin lava. Men om det var igenmulet i gar nar jag tog mig till andra sidan vulkanen, sa var mojligheterna att se nagot annu mindre i dag. Mulet plus regn ar lika med ingen lava i sikte.

Tva chanser far vara nog. Och fyra dagar i regnskogen och La Fortuna far vara nog. Har blir ju ingen solbrand, sa i morgon bitti aker jag mot stillahavskusten igen.

Photogenique

Jag forstar att forvirring har uppstatt. Bilder? Visst sa hon nagot om bilder? Ja. Visst sa jag nagot om bilder. Och visst har jag en kamera. Och visst borde jag ha kommit ihag att packa ned usb-sladden till namnda kamera. Men det gjorde jag inte, trots checklistor och genomgang av vaskinnehall cirka hundra ganger. Kortlasare ar dessvarre nagot frammande har, sa bilderna far helt enkelt vanta.

Fler djur pa djur jag sett-listan: Strawberry poison-dart frog, eller blajeans-grodor. Leguaner. Jattefjarilar i alla tankbara farger.

Djur jag hort i regnskogen men inte sett: Spindelapa.

Annat jag hort, men inte sett: En explosion i Volcan Arenal. Det var en dov small foljt av fluddrande smatter (ehum, tja, hur det nu later?). Det var, fick jag hora, troligtvis lavastenar som kastats ur kratern. Det fluddrande ljudet ar hur det later nar en stor lavasten krossas till mindre, nar den slungas nedfor vulkanens yttre vaggar.

Varmt, fuktigt och klibbigt

I dag hanger inte molnen tunga over just Volcan Arenal. I stallet har de baddat in hela La Fortuna med omgivningar i ett ljusgratt tacke. Vulkanen gar inte ens att urskilja och fram till nyss stod regnet som spon i backen.

Nar jag klev upp strax fore sju i morse var det ratt behagligt ute. Men nu borjar det bli sa dar varmt, fuktigt och klibbigt igen. Sa dar varmt, fuktigt och klibbigt att det ar svart att se vitsen i att ha klader pa sig. Och sa dar varmt, fuktigt och klibbigt att det ar svart att inte reagera pa de juldekorationer som sa sakteliga borjar pryda var och varannan vra.

I gar var jag i naturreservatet Caño negro, som ligger i norra Costa Rica. Jag akte med en bat langs med Rio frio, som slingrar sig igenom reservatet, tillsammans med en liten grupp likasinnade och en passionerad guide som berattade om flora och fauna. Vi sag bland annat vralapor, kapucinapor, tvataiga sengangare, tretaiga sengangare, basiliskodla, kajmaner, pyttesma fladdermoss och massor av fina faglar. Inte en orm i sikte, tack och lov, men en skarrad gruppmedlem berattade att hon sett tva (2) stycken dagen innan.

I dag pa formiddagen ska jag nog bege mig till en fjarilstradgard dar det ocksa finns fargglada (och dodligt giftiga) grodor. Blir vadret battre framat eftermiddagen ska jag narma mig vulkanen for att forhoppningsvis fa se glodande lava rinna ner fran dess topp. Annars kan jag tanka mig en god bok i hangmattan pa min terrass. Det funkar ocksa.

Vackert!

Molnen hanger tunga over Volcan Arenal, vulkanen som tronar upp sig bakom La Fortuna. Det ar varmt och det ar helt galet fuktigt. Om molen bara lattar litegrann och sikten blir lite battre ska jag ge mig ut pa upptacksfard redan i dag, men med storsta sannolikhet blir det inte nagot vulkanvandrande for mig forran i morgon.

Jag kom hit till La Fortuna for bara en liten stund sedan. Efter att ha atit en Gran desayuno pa det flotta hotellets terrass med utsikt over San Joses morgonpuls akte jag vidare. Till min omma moders stora gladje kan jag meddela att jag har valt att inte resa med de vanliga bussarna har. I stallet reser jag med ett slags minibuss-foretag som trafikerar i stort sett alla de strackor jag tankt aka. Det kostar tio-femton ganger mer an de vanliga bussarna kostar, men det kanns betydligt sakrare och det ar fortfarande billigare an en resa med SJ.

Resan hit fran San Jose var mycket vacker. Vagen slingrade sig genom det vackraste av landskap, genom dalgangar och over bergryggar, forbi plantager av olika slag, over broar och forsande floder, intill vattenfall och stupande branter. Overallt ar det gront och inte pa riktigt-fint. Av det jag sett hittills, sa kan jag saga att Costa Ricas landskap ar bland det vackraste jag sett.

Nu: Lunch.

Flott ska det va

Jag ar incheckad pa Gran hotel i San José, Costa Rica. Det ar inte sa pjakigt. Det ar det finaste hotell jag nagonsin bott pa och jag kan inte forsta att jag faktiskt hamnat har, det maste ha trillat bort nagon nolla eller sa nar jag bokade den har overnattningen hemifran. Det ar krom och det ar forgyllt och det ar kristall och det ar baggagevagnar och det ar manga kuddar och det ar frackkladda señores och det ar... flott.

Ja, nu ar jag alltsa i Costa Rica, sjalvaste huvudmalet med den har resan. Veckorna i Mexiko kan ses som ett forspel till detta. Anda sedan pappa jobbade i Costa Rica och berattade de allra mest fantastiska saker om landet, sa har jag velat aka hit.

Utforskandet av sjalva huvudstaden far vanta till jag kommer tillbaka for min flight till Stockholm om tre veckor. Jag ska faktiskt inte utforska mer an nagon narliggande restaurang, tidigt i morgon bitti hoppar jag pa en buss mot La Fortuna. Aventyret kan borja.

Etapp ett avslutad

Da var det dags att ta farval av Zihuatanejo. Om ett par timmar gar bussen harifran mot staden dar aventyret borjade for pa dagen tva veckor sedan, Mexico City. Jag sover en natt pa ett hotell nara flygplatsen och i morgon bitti flyger jag till San José i Costa Rica.

De har tva veckorna langs med stillahavskusten har varit fantastiska. Vidare mycket har inte utrattats, men nar det nu ar dags att summera sa ar jag ratt nojd med min insats har i Mexiko. Jag kom for att sola och bada, for att lasa och slappa, for att kaka och dricka. Och det ar precis vad jag har gjort.

Men nu ar det slutslappat for tillfallet. Nu tar jag sikte pa vulkaner och regnskog for ett par dagar innan jag halkar ut mot kusten igen.

Hejda, Mexiko.


Dagens fraga: Det finns ett Plaza Olof Palme har i Zihuatanejo. Nagon som kan ha en aning om varfor?

Och dagens Note to self: Om jag nagon gang oppnar en restaurang sa ska jag se till att informera mina matgaster om det rakar sig som sa att ett nygift par valt att ha sin brollopsfest pa restaurangen. Ovriga matgaster, sarskilt de som valt att ata sin middag ensamma, kan latt kanna sig obekvama om de blir placerade strax intill honnorsbordet. Sarskilt om brudens far ska halla ett tal ungefar samtidigt som matgasten forsoker sorpla i sig sin skaldjurspasta.

Det enkla livet

Det vore enkelt att vanja sig vid det har livet. Ata nar man ar hungrig, sova nar man ar trott, bada nar man ar svettig. Om det inte vore for att jag vet att jag har tva hotellnatter till att sova pa nya, fina stallet och att bussen harifran gar en sondag, sa hade jag inte kunnat rakna ut att det ar fredag i dag. Och vore det inte for att solen gick ner for en liten stund sedan (och for att datorn avslojar tiden) hade jag inte vetat att klockan ar strax efter sex. Det vore rent utav busenkelt att vanja sig vid det har livet.

Nya hotellet ar fantastiskt. Casa Celeste ar ett litet, familjeagt hotell i Zihuatanejos absoluta centrum. Det ar forvisso bilfritt runt omkring, men fran barerna spelas musik och roster fran gatan utanfor bade pratar, skriker och sjunger. Men nar man gar in genom porten till Casa Celeste, sa bara drunknar alla ljud. Snart hor man faglar kvittra fran innergardens grona vegetation, kanske plaskar det till lite fran polen dar i mitten.

En trappa upp bor jag, i ett svalt och mycket smakligt inrett rum. Jag har en superlyxig dusch och en tva meter bred sang, ac och flakt. Alldeles utanfor finns en hangmatta pa terassen. Vid de sma sittgrupperna har och dar ligger sma boktravar. Om mornarna sager Esmeralda, som driver hotellet, glatt "Buenos dias, Camillita" och paminner om att det finns nybryggt kaffe ytterligare en trappa upp. Och nar jag kommit tillbaka till mitt rum efter dagar pa stranderna har omkring sa har staderskan format de nytvattade handdukarna till svanar pa min sang, som ocksa bestrotts med blommor.

Sedan sist har jag faktiskt inte gjort sa mycket mer an att bara koppla av. Jag har vaxlat mellan Playa la ropa och Playa las gatas, som ligger tvars over viken och dit man aker med bat. I dag har jag snorklat vid den sistnamnda stranden, och jag fick se bade vackra och fula fiskar under ytan. Jag fick inte se nagra sjostjarnor, dock, men jag hamnade mitt i ett jattestim av sadana dar gulsvart-randiga platta fiskar. Alltid nagot.

Andra aktiviteter jag agnat mig at ar ocksa sadant som jag skulle kunna tanka mig att fortsatta med resten av livet. Jag har atit god mat. Fisk- och skaldjursratterna har ar helt otroliga. Min nya favoritratt ar ceviche pa antingen fisk eller rakor, nagot som jag atit i princip dagligen den senaste veckan. Jag har last, notta pocketbocker plus superinformativa guidebocker om bade Mexiko och Costa Rica. Jag har solkramskladdat, nu ar jag inne pa tredje flaskan och jag har trappat ner fran solskyddsfaktor 50 till 30. Jag har traffat manga valdigt trevliga manniskor, som forgyllt bade dagar och kvallar med pratstunder, matsallskap och strandkompanjerande.

Sa, det gar verkligen ingen nod pa mig. Jag har bara nagra dagar kvar har i Mexiko, men jag sorjer icke. For efter guidebokslasandet forstar jag att det ar nagot alldeles fantastiskt som ligger framfor mig.

Nastan perfekt

For att en orolig mamma inte ska fa en hjartinfarkt framfor datorn, tanker jag inte beratta nagot om bussresan mellan Melaque och Zihuatanejo. Inte mer an att jag knappte mina hander och bad en bon om att fa leva nar bussen dundrade fram pa bergens snirkelkroksvagar, full fart framat och nedfor - bara for att tvingas tvarnita nar en lastbil med dubbla slap stankade sig uppfor i nattmorkret och tog upp bada filerna i en av de otaliga kurvorna. Nu dor jag, tankte jag, men Scania tycks bygga ratt tillforlitliga fordon med ordentliga bromsar. Sa jag lever i allra hogsta grad.

Det blev alltsa ett snabbt stopp i Melaque, inte mer an tva dagar och en natt. Melaque ar inte alls lika turistinvaderat som Puerto Vallarta, och det hela kandes litet mer genuint i jamforelse. Jag hade forvisso nagra angenama strandtimmar, nagra smakliga maltider och nagra trevliga konversationer. Men efter att ha fatt nog av solkramskletet och efter att ha vandrat huvudgatan fram och tillbaka ett par ganger gav jag upp.

Och det ar jag glad for. For Zihuatanejo ar en riktigt fulltraff. Jag kom fram med bussen klockan sex i morse, hemskt trott efter att inte ha vagat somna under nattens bussresa. Jag lyckades aldrig boka nagot boende innan jag lamnade Melaque, sa jag tog in pa forsta basta. Nar jag vaknade efter ett par timmars vila var det till odoren av fukt och mogel fran badrummet. I morgon byter jag till ett fraschare hotell, sa da kommer det hela att bli riktigt bra.

Jag at frukost pa ett litet kafe i stadskarnan som ar helt avstangd for biltrafik. Dagens frukter pa tallriken inkluderade bland annat solvarm mango, sot ananas och syrliga mini-carambolas. Lite kaffe dartill och ett langdistanssamtal till en nara och mycket kar pa det, sedan bar det av mot Playa la ropa - till den vita sanden, till kokospalmerna som hanger ner mot det bla havet, till halmtaksrestaurangen bakom solstolen dar... ah.

Okej, ett litet minus: Att vattnet var ganska skitigt. Skrapigt pa sina hall och grumligt vid strandkanten. Ett stort minus ar ju sa klart att den dar nara och mycket kara ar sa hemskt langt borta. Men annars, mina vanner, annars ar nog tillvaron i det narmaste perfekt just nu.

Vidare

Melaque visade sig vara en riktigt charmig stad. Skaldjuren smakar underbart, sandkornen ar fina och havet lika ljummet som i Puerta Vallarta. Men... det finns just inte sa mycket mer att gora an att hanga pa stranden (lyxproblem!), sa jag aker vidare.

Om ett par timmar gar bussen mot Zihuatanejo, det blir en bussovernattning och tidig morgonankomst till staden som ligger halvvags till Acapulco. Sa nu ska jag duscha saltvattnet fran kroppen, forsoka boka ett hotell och ata nagot slags middag innan jag aker. Over and out.

Strandliv

For att komma undan de allt mer pastridiga forsaljarna pa Playa de los muertos, fangade jag en vattentaxi vid piren i morse. Det var dagens forsta och Puerto Vallarta var i sitt somniga uppvaknande, kanske rent utav lite bakfull eftersom Día de la revolución firades med pampa och stat i gar. Strandkafeerna var just i fard med att oppna for dagen. Parasoller slogs upp och sand sopades fran solstolarna. Fiskarna drog upp morgonens fangst och pelikanerna hade matfest nar smafisk separerades fran matduglig fisk dar vid piren.

Efter en halvtimmes fard, efter att ha stannat till for att mata de farggranna akvariefiskarna som haller till vid reven kring Los arcos, anlande vattentaxin till min strand for dagen: Playa de las ánimas. Av den handfull manniskor som samakte i taxin var det bara jag som klev av, och sa pass tidigt pa dagen delade jag den gyllene sanden endast med de lokala restaurangagarna som just sagt god morgon till sina kollegor.

Jag slog mig ner i en solstol och dar blev jag sittande. Hela dagen, fram till klockan fem da vattentaxin plockade upp mig igen. Det enda jag sysselsatt mig med ar:

1. Sola
2. Bada
3. Lasa
4. Sova
5. Ata

Detta ar vad jag har fortart under dagen:

1. Tva glas nypressad och iskall ananasjuice
2. En hel grillad rod snapper, med huvud och allt, som serverades med ris och gronsaker och tortillabrod. Till det drack jag ljust ol, Pacífico, med lime.
3. Kaffe pa maten.
4. Ytterligare ett glas ananasjuice nar eftermiddagsvarmen gjorde mig dasig.
5. Innan jag tog taxin tillbaka passade jag pa att avnjuta aven middag i min solstol. Tvart emot alla nutritionsrekommendationer blev det efterratt till middag, namligen en bit av den kokospaj som en liten flicka salde pa stranden.

Total kostnad, inklusive dricks: 180 pesos eller ungefar 90 kronor.

Specialpris, bara for dig!

Som strandforsaljare i Puerto Vallarta kan man salja/forsoka att salja nastan vad som helst.

Om man vill kan man halla sig till det sedvanliga utbudet: solglasogon, saronger och billigt krimskrams att hanga runt halsen. Man kan ocksa avancera, ga runt med en lada pa magen och garantera att blingblinget dari ar akta guld till ett riktigt specialpris.

Leksaker fungerar ocksa. Spindelmannen som flyger fallskarm ar ett alternativ. Eller gummifigurer med ogon, armar och ben som liksom dansar nar man skakar pa dem, precis sadana dar som finns i vilken leksaksbutik som helst i varlden. Om kunden eventuellt skulle tacka nej till en uppsattning dockor, sadana med pinnar och snoren som man anvander i en dockteater, kan man forforiskt vasa ett "you don't know what you're missing" tillbaka som svar. Om kunden da skulle borja skratta, kan man se sarad ut och pluta med lapparna.

Man kan ocksa salja sina tjanster. I stallet for att vanligt fraga om en massage onskas, sa kan man hoppa fram och exhalterat fraga: "Are you ready?!" och nastan halla en flaska olja over kunden innan den i fraga hinner forsta vad det ar fraga om. Om man inte ar strandforsaljare, utan exempelvis restaurangagare, sa kan man ocksa skanka bort liknande tjanster som en bonus nar nagon bestaller kaffe.

Man kan ocksa gora som den sorgsna mexikanen som vandrar strandlinjen fram och tillbaka i hopp om att salja en traplatta med faglar pa. Han har tre olika sorters plattor; en med honor, en med ankor och en med nagon exotisk, fargglad pippi. Trycker man med tummen mot plattan, sa pickar faglarna med sina nabbar i plattan sa att ett knackande ljud uppstar. Det ar som att den har strandforsaljaren vet att han har den samsta varan att salufora. Han skriker inte ut sitt erbjudande som sina kollegor/konkurrenter, utan traskar Playa de los muertos fram och tillbaka med sina pickande faglar.

Det ar sa sorgligt.

Varmen

Jag ska erkanna att jag sov med lakan + filt forsta natten i Mexico City, i t-shirt och med lakan + filt + tva overkast den andra. Nu undrar jag over hur jag ska klara natten med ens mitt eget skinn pa kroppen.

Jag kom till Puerto Vallarta klockan elva i formiddags. Tack och lov var bussen hit fran huvudstaden komfortabel nog att jag kunde sova bort mer an halften av de fjorton timmar som resan tog i ansprak. Att kliva av bussen var som att kliva in i en bastu. In i en bastu - ikladd langa mjukisbyxor och bada de langarmade trojor som finns i min packning, invirad i en stor sjal. Bussen var inte bara komfortabel, utan ocksa utrustad med ett ac-system utan dess like.

Jag pekade ut ett hotell i guideboken pa mafa for taxichaufforen, och bingo!, det fanns ett ledigt rum. Det maste ha varit varmen, for pa staende fot bokade jag in tva natter utan att ha sett rummet. Rummet som nu ar mitt for tva natter ar val okej. Och valstadat lar det vara, for det luktar valdigt starkt av klorin. Men jag ska nog hitta nagot annat om jag blir kvar i Puerto Vallarta langre an dessa tva natter. Because I'm worth it.

Snabbare an blixten slangde jag av mig vinterkladerna, pa med bikinin. Och allt sedan dess har jag exponerat min bleknordiska vinterhud pa stranden nedanfor hotellet. Fornuftigt nog i skuggan, att bara vanja sig vid varmen far racka for i dag. Men det ar inte mycket som slar pocketlasning i skuggan, med ett ljummet och klarblatt hav alldeles intill och en uppmarksam kypare standigt i narheten.

Konsten

Jag tankte att jag skulle vidga mina vyer och skippa den underjordiska metron. Sa i dag har jag akt lokalbuss i Mexico City. Det var verkligen en upplevelse. Den lat som en traktor, luktade som en angbat, gick inte snabbare an tretti kilometer i timmen, och nar dorren oppnades lossnade skruvar fran taket. Darfor korde chaufforen - en riktig problemlosare - fortsattningsvis med dorren oppen.

Naval, fram kom jag i alla fall. Till Museo de arte moderno, som huserar bland annat Frida Kahlos Las dos Fridas. Det var val egentligen den som var sjalva behallningen med det hela, kan jag tycka. For jag har svart att se en ihoprullad baddmadrass eller en hog med halvatna, torkade majskolvar som konst. Faktiskt.

Jag har ocksa hunnit med ett besok pa Palacio de bellas artes, som ligger alldeles i stadens hjarta. Favorit i repris: Diego Rivera. Hans malningar ar lite som Pettson och Findus-bockerna; detaljrika och overraskande, men sa klart blir det mer allvarsamt nar det ar samhalle och revolution som avbildas i stallet for kacklande hons och fantasifigurer. Det ar i alla fall latt att bli sittande och bara titta, titta, titta.

Klockan ar fyra pa eftermiddagen och jag har fortfarande nagra timmar att spendera innan jag ska satta mig pa nattbussen mot kusten. Det fina med Mexico City ar att det ar valdigt oproblematiskt att sla ihjal tid. Det galler bara att prioritera och fordela den ratt, nar man har sa ont om den.

Tuta och kor!

Jag ar framme! I stadernas stad, den enorma och aldrig tysta - Mexico City. Resan gick bra trots att det var en mastodontflygning pa totalt 17 timmar. Till och med flygplansmaten var ratt bra och med min knappa benlangd sa fick jag skapligt med utrymme att stracka ut mig pa.

Jag landade runt atta i gar kvall (tre i natt, svensk tid). Efter en lang vantan fick jag en stampel i passet och efter en annu langre vantan fick jag min vaska. Jag minns att Janni och jag hade roligt at det mexikanska slumpsystemet for om vaskan ska kontrolleras eller inte, nar vi var har tillsammans for fem ar sedan. Men i gar var jag alldeles for trott for att tycka att det var det minsta lustigt. Nar det var min tur att trycka pa knappen, sa lyste lampan rott. Sa det var bara att oppna upp vaskan, lata sakerhetspersonalen rota omkring och knarkhunden nosa bast han ville.

Jag tog en taxi fran flygplatsen till hotellet. Trafikreglerna ar desamma som for fem ar sedan, kunde jag konstatera. Da hade Janni och jag varit pa nagot slags klubb i en av fororterna till Mexico City. Vi var dar med tva mexikaner som vi hade rokt kubanska cigarrer med pa Hard rock café nagon kvall tidigare, Oscar och Nico. Vi dansade och drack Coronas, och nar vi skulle tillbaka till stan var jag kordugligast. Sa jag korde Oscars skruttiga, bla Volkswagen genom den mexikanska natten. Inga problem, det ar bara att kora, sa Oscar. Bara att kora, men glom inte att tuta i varje korsning. Sagt och gjort. Och sa gjorde aven taxichaufforen i gar.

Jag somnade fort, vaknade tidigt, at frukost och gav mig ut i staden. Jag har mest strosat omkring, tittat pa manniskor och byggnader, lyssnat och luktat. Bast i dag ar an sa lange Diego Riveras vaggmalningar i Palacio Nacional, presidentpalatset. Makalost imponerande!

Klockan sager att det ar dags for lunch, sa jag ska forsoka fa i mig en sadan nu sa att jag far nagon ordning pa dygnsrytmen.

Resfeber?

Väskan packad, lägenheten dammsugen. Var är resfebern?

Organiserat kaos

Nu är det nära. Från och med för några timmar sedan har jag semester, min första riktiga semester någonsin. Skrivbordet är städat, pinkoden lämnad till vikarien, mejlen rensad och frånvarobeskedet påslaget: Hej! Jag har semester och är tillbaka på jobbet den 11 januari 2010. Nyhetsärenden hänvisas till...

Packning pågår under ett slags organiserat kaos. Soffan, bordet och halva golvet är belamrat med prylar för min överlevnad. En hög för åka i-kläder och andra åka med-tillbehör, en annan hög för strandväder, en för stadssituationer och en med sådant som det är tveksamt att jag slutligen packar ner. Och en väska med vinterkläder för hemkomsten, där omkring jul. Tvättmaskinen är igång och jag checkar av den ena saken att göra efter den andra på den så ordningssamt sammanställda listan. Poddradio - check. Andra dosen Dukoral - check. Autogiro - check. Bekräfta biljetterna - senare. Plåster - helvete!

Jag har fortfarande några dagar på mig att fixa det sista, tack och lov. I morgon förmiddag åker jag från Hudiksvall till Södertälje för att bara ha det bra i några dagar. På söndag börjar äventyret. Från Stockholm och Arlanda, via en mellanlandning i Amsterdam, till Mexico City.

Fan-tas-tiskt.

På vift

Jag kan och jag vill så därför gör jag det, jag bara åker. Den 15 november, närmare bestämt, lyfter planet mot Mexiko. Jag vet var jag sover den första natten i La Ciudad och jag vet att jag har ett flyg att passa ett par veckor senare, då jag åker vidare mot Costa Rica och San José.

Jag vet också att jag kommer hålla mig till kusterna, att jag vill snorkla och dyka, vandra och upptäcka. Men formerna för hur och var och när får ta sig under resans gång. Det är säkert jättenyttigt för en strukturfascist som jag att inte ha varenda semesterminut under kontroll, så vi säger så. Lite sol och lite bad, lite kultur och en hel massa kul.

Jag kommer hem lagom till jul, men följ min resa här på bloggen. Mejla på camillalillsebbas(a)hotmail.com eller genom Facebook. Foton lägger jag upp i första hand på Flickr men kanske ett och annat här med.

Adíos amigos!
La Camilla