Pura vida

"Pura vida" ar sa mycket mer an en halsningsfras i Costa Rica. Det ar en livsstil. Att vara vid gott mod, att ta det lite lugnt, att gladjas at sina framgangar, att varna om sina vanner och att bemota sina medmanniskor med respekt och karlek. Det ar en livsstil att alska och en livsstil att sakna, inser jag nu nar det ar dags att aka hemat efter tre veckors renlevnad.

For visst kommer jag att sakna. Och langta tillbaka. Men pa det stora hela sa ar jag ratt nojd nu. Det ska bli skont att komma hem. Jag saknar morkt brod bakat med salt i stallet for socker, jag saknar kall mjolk, jag saknar bra tryck i duschen, jag saknar torr luft, jag saknar nara och kara. Jag saknar att vara hemma, att inte ha alla mina agodelar i en ryggsack.

Jag har nyss laddat med en sista portion gallo pinto. Jag ska bara lagga ner tandborsten i handbaggaget sa ar allt packat. Jag ska snart ivag pa manikyr och pedikyr, och sedan ar det dags att checka ut fran Gran hotel och bege sig. Mot flygplatsen, mot Sverige.

Jag aker i eftermiddag och ar hemma i morgon kvall. Mer an 24 timmars flygresa, inklusive tva mellanlandningar, ar inte sarskilt pura vida.

Vulkanerna och jag

Ny dag, ny vulkan. I dag har jag varit i Parque nacional volcán Irazú, och tro det eller ej - vadret var pa min sida! I alla fall for en liten, liten stund; en stund sa lang att jag kunde se den turkosa lagunen langst ner i kratern nar dimmorna skingrades. Det var inte sa vackert vader att man kunde se bade Stilla havet och Karibiska havet darifran, som man fakiskt kan fran de 3500 metrarna over havet, men det var fint anda.

Jag har ocksa varit i en botanisk tradgard, Jardín botánico Lankester, och tittat pa orkidéarter i hundratal. Det var ocksa fint.

Annars har jag mest forsokt fa ihop min packning, som milt uttryckt har svallt under resans gang trots att jag kasserat en del pinaler jag haft med mig hemifran. Med vald och silvertejp gar det mesta.

I morgon checkar jag ut. Och flyger hem. Det ska bli himla fint, faktiskt.

Jul?

Sakta men sakert vanjer jag mig vid vad som komma skall: kylan. Jag lamnade Manuel Antonio och stillahavskusten i torsdags och ar nu tillbaka i San José, tillbaka pa det urtjusiga Gran hotel Costa Rica. Om natterna sover jag med en filt pa och flakten avslagen, och jag har faktiskt haft jeans och troja pa mig for forsta gangen pa nastan fem veckor.

Forsta kvallen akte jag till stadsdelen San Pedro for att forsoka gora nagot at mina franvarande julkanslor. Det ar nog halsosamt att ocksa sa sakteliga vanja sig vid tanken pa att det faktiskt ar jul nar som helst, annars lar jag val fa en overdos nar jag val kommer hem. Charles Dickens julsaga gjorde underverk, vintriga miljoer och julsanger gjorde sa att det nastan, nastan kandes som det brukar kannas andra decembrar. Atminstone till dess jag kom ut ur biografen, till palmerna och plusgraderna.

Huvudstadens sjalva stadskarna ar inget shoppingmekka. Sa i gar akte jag till det narliggande Escazú dar jag drack morgonkaffe, at lunch och eftermiddagsfikade mellan allt shoppande. Shop 'til you drop, heter det ju, och det var bokstavligen vad jag gjorde. Jag hade inte ens gatt igenom alla vaningsplanen eller alla gangarna i det stora kopcentrat, nar fotterna nastan blodde och benen varkte sa att jag gav upp.

I dag har jag och mina omma fotter agnat oss at aventyr. Jag har besokt Parque nacional volcán Poás, dar jag vandrat upp langs med vulkanvaggen, anda upp till 2700 meters hojd. Dimman lattade dock aldrig sa jag kunde aldrig kika ner i den stora kratern. Vulkanerna i det har landet tycks ha nagot emot mig...

Jag har ocksa besokt en stor kaffeodling, Doka estate, och lart mig allt om hela processen, fran plockande till skalande till torkande till rostande. Och sa har jag druckit ett antal koppar kaffe, sa manga att till och med en hardad koffeinist som jag kanner mig lite skakig.

I morgon vantar nya aventyr, och nu vantar min mage pa nagot att ata. Over and out.

Walk in the park

Sa var det snart dags. Dags att ta farval av Manuel Antonio, dags att lata bikinin torka och packa ner den och andra strandattiraljer langt ner i vaskan. I morgon aker jag harifran till San José, saledes avnjuter jag min sista stranddag i dag.

Till min forskrackelse vaknade jag till ljudet av smattrande regn i morse ("torrperiod" i Costa Rica betyder att det ar torrare an under regnperioden, regnar gor det aret runt). Nu har det upphort men det ar fortfarande mulet. Temperaturen ar mansklig och luftfuktigheten ar inte riktigt ar densamma som i en angbastu. Mulet vader tycks vara grejen, aven fast det sa klart medfor att den har huden inte blir sa mycket brunare. Men vad gor det?

Strandliv har blandats med parkvandrande under den har veckan i Manuel Antonio. En promenad i parken ar minsann ingen walk in the park, vill jag lova. Det ar uppfor och nedfor, det ar trappsteg och vildvuxna rotter, det ar stank och ston och svett i massor. Det ar ocksa det konstanta spanandet efter giftormar och andra fientliga varelser, sa for en fobiker som jag sa gar det inte att riktigt slappna av och bara njuta av det vackra.

Nar jag var inne i Parque nacional i gar sa var jag alldeles i narheten av en anakonda (!!!) och en annan orm. Folk stod i klungor vid stigen, glodde och riktade sina kameror mot nagot dar inne i vegetationen. Vad? undrade jag, och ilade darifran med handerna som skygglappar for ogonen nar nagon exhalterat forklarade vad det var som fascinerade sa.

Efter gardagens parkbesok kan jag i alla fall lagga till ett nytt djur pa listan over djur jag sett i det vilda: Hjort. Hjortbebis for att vara specifik.

Horisontallage

Om det inte vore for det konstanta flodet av svett som envisas med att tranga ut ur mina porer sa skulle jag kunna tro att jag dott och hamnat i paradiset. Jag tror inte att man svettas sa att kladerna blir blota eller sa att man kan kanna hur det strilar langs med ryggen trots att man star helt stilla och inte anstranger sig; jag tror inte att man svettas sa i paradiset, annars hade jag varit overtygad om att det var dit jag kommit.

Manuel Antonio ar vackert. Jag bor i Manuel Antonio village, alldeles i narheten av ingangen till Parque nacional Manuel Antonio. Aven utanfor parken ar det overkligt vackert, stranden ar finfin och bjuder pa de mest spektakulara solnedgangar jag nagonsin sett. Och inne i parken... wow. Vandringslederna i djungeln leder till fantastiska strander och vandringarna i sig sjalva ar riktiga naturupplevelser.

Fler djur jag sett i det vilda: Dodskalleapor, myrslok, tvattbjorn, nagot stort och kaninliknande som jag inte vet namnet pa, ytterligare nagra faglar och annu fler insekter av olika slag.

Peppar, peppar sa har jag annu inte under de har fyra veckorna sett en enda orm. Jag vet att de finns dar, och antagligen har jag gatt forbi flera stycken utan att ha lagt marke till dem, men annu har jag inte behovt lagga benen pa ryggen for att fly.

Forutom att parkvandra, sola och bada har jag just inte gjort sa mycket mer. Atit. Druckit. Har i byn finns det inte sa manga restauranger, mest utflyktsarrangorer och souvenirforsaljare, men aker man langs den slingriga vagen mot grannstaden Quepos sa finns det saker att underhalla smaklokarna med, vill jag lova.

I dag ska jag i vart fall inte gora annat an att underhalla solbrannan. Jag har en vit flack under hakan efter att ha last bocker sittandes i solen, sa i dag blir det horisontallage.

Som att snorkla i ett akvarium

Montezuma artar sig. Man behover ju inte skaffa sig dreadlocks och ohalsosamma vanor bara for att det tycks vara common sense har. Och stranden en bit harifran, Playa las manchas, visade sig vara battre an den forsta. Och det har visat sig att paradiset finns bara en timmes batfard harifran. Sa det ar inte sa illa, trots allt.

Jag gjorde en utflykt till Isla tortuga, en av de obebodda oarna i Nicoyabukten, harom dagen. Det var som att snorkla i ett akvarium. Och det var som att sola i vitt puder, som att bada i en bassang belagd med turkos mosaik. Och nar det kommer till maten som lagades direkt pa stranden sa finns det inte nagra passande liknelser.

Jag mar fortfarande bra och jag haller mig kry. Jag har lite ont i min ena fot, troligtvis pa grund av for mycket strandpromenernade och flipflopande. Och jag har lite, lite hemlangtan emellanat. Men annars ar det utmarkt, tack.

Gnall

Jag hade nog forestallt mig nagot smekmanadspassande. Vita strander, hangmattor i skuggan, romantiska restauranger och sa vidare. Men Montezuma ar en hippiekoloni har pa Nicoyahalvons sodra spets. Batik, vegankak och en sotstickande doft mest overallt. Inget storre fel i det, forvisso, men jag ar nog alldeles for drogoliberal for att riktigt uppskatta atmosfaren fullt ut.

Och stranden som ligger narmast till, den strand som mitt resesallskap och jag intog efter den langa bussfarden fran La Fortuna, ar inte riktigt sa fantastisk som den skulle kunna vara. Hotellet jag bor pa ar inte heller top notch. Men i morgon ska jag byta och i morgon ska vi utforska stranderna en bit norrut. Sa det kanske blir bra, det hela, anda.

Jag har i alla fall kommit fram till resmalet ordentligt och jag mar bara bra. Over and out.

Lavalost

Nu har jag gett Volcan Arenal tva chanser att visa mig sin lava. Men om det var igenmulet i gar nar jag tog mig till andra sidan vulkanen, sa var mojligheterna att se nagot annu mindre i dag. Mulet plus regn ar lika med ingen lava i sikte.

Tva chanser far vara nog. Och fyra dagar i regnskogen och La Fortuna far vara nog. Har blir ju ingen solbrand, sa i morgon bitti aker jag mot stillahavskusten igen.

Photogenique

Jag forstar att forvirring har uppstatt. Bilder? Visst sa hon nagot om bilder? Ja. Visst sa jag nagot om bilder. Och visst har jag en kamera. Och visst borde jag ha kommit ihag att packa ned usb-sladden till namnda kamera. Men det gjorde jag inte, trots checklistor och genomgang av vaskinnehall cirka hundra ganger. Kortlasare ar dessvarre nagot frammande har, sa bilderna far helt enkelt vanta.

Fler djur pa djur jag sett-listan: Strawberry poison-dart frog, eller blajeans-grodor. Leguaner. Jattefjarilar i alla tankbara farger.

Djur jag hort i regnskogen men inte sett: Spindelapa.

Annat jag hort, men inte sett: En explosion i Volcan Arenal. Det var en dov small foljt av fluddrande smatter (ehum, tja, hur det nu later?). Det var, fick jag hora, troligtvis lavastenar som kastats ur kratern. Det fluddrande ljudet ar hur det later nar en stor lavasten krossas till mindre, nar den slungas nedfor vulkanens yttre vaggar.

Varmt, fuktigt och klibbigt

I dag hanger inte molnen tunga over just Volcan Arenal. I stallet har de baddat in hela La Fortuna med omgivningar i ett ljusgratt tacke. Vulkanen gar inte ens att urskilja och fram till nyss stod regnet som spon i backen.

Nar jag klev upp strax fore sju i morse var det ratt behagligt ute. Men nu borjar det bli sa dar varmt, fuktigt och klibbigt igen. Sa dar varmt, fuktigt och klibbigt att det ar svart att se vitsen i att ha klader pa sig. Och sa dar varmt, fuktigt och klibbigt att det ar svart att inte reagera pa de juldekorationer som sa sakteliga borjar pryda var och varannan vra.

I gar var jag i naturreservatet Caño negro, som ligger i norra Costa Rica. Jag akte med en bat langs med Rio frio, som slingrar sig igenom reservatet, tillsammans med en liten grupp likasinnade och en passionerad guide som berattade om flora och fauna. Vi sag bland annat vralapor, kapucinapor, tvataiga sengangare, tretaiga sengangare, basiliskodla, kajmaner, pyttesma fladdermoss och massor av fina faglar. Inte en orm i sikte, tack och lov, men en skarrad gruppmedlem berattade att hon sett tva (2) stycken dagen innan.

I dag pa formiddagen ska jag nog bege mig till en fjarilstradgard dar det ocksa finns fargglada (och dodligt giftiga) grodor. Blir vadret battre framat eftermiddagen ska jag narma mig vulkanen for att forhoppningsvis fa se glodande lava rinna ner fran dess topp. Annars kan jag tanka mig en god bok i hangmattan pa min terrass. Det funkar ocksa.

Vackert!

Molnen hanger tunga over Volcan Arenal, vulkanen som tronar upp sig bakom La Fortuna. Det ar varmt och det ar helt galet fuktigt. Om molen bara lattar litegrann och sikten blir lite battre ska jag ge mig ut pa upptacksfard redan i dag, men med storsta sannolikhet blir det inte nagot vulkanvandrande for mig forran i morgon.

Jag kom hit till La Fortuna for bara en liten stund sedan. Efter att ha atit en Gran desayuno pa det flotta hotellets terrass med utsikt over San Joses morgonpuls akte jag vidare. Till min omma moders stora gladje kan jag meddela att jag har valt att inte resa med de vanliga bussarna har. I stallet reser jag med ett slags minibuss-foretag som trafikerar i stort sett alla de strackor jag tankt aka. Det kostar tio-femton ganger mer an de vanliga bussarna kostar, men det kanns betydligt sakrare och det ar fortfarande billigare an en resa med SJ.

Resan hit fran San Jose var mycket vacker. Vagen slingrade sig genom det vackraste av landskap, genom dalgangar och over bergryggar, forbi plantager av olika slag, over broar och forsande floder, intill vattenfall och stupande branter. Overallt ar det gront och inte pa riktigt-fint. Av det jag sett hittills, sa kan jag saga att Costa Ricas landskap ar bland det vackraste jag sett.

Nu: Lunch.