Horisontallage

Om det inte vore for det konstanta flodet av svett som envisas med att tranga ut ur mina porer sa skulle jag kunna tro att jag dott och hamnat i paradiset. Jag tror inte att man svettas sa att kladerna blir blota eller sa att man kan kanna hur det strilar langs med ryggen trots att man star helt stilla och inte anstranger sig; jag tror inte att man svettas sa i paradiset, annars hade jag varit overtygad om att det var dit jag kommit.

Manuel Antonio ar vackert. Jag bor i Manuel Antonio village, alldeles i narheten av ingangen till Parque nacional Manuel Antonio. Aven utanfor parken ar det overkligt vackert, stranden ar finfin och bjuder pa de mest spektakulara solnedgangar jag nagonsin sett. Och inne i parken... wow. Vandringslederna i djungeln leder till fantastiska strander och vandringarna i sig sjalva ar riktiga naturupplevelser.

Fler djur jag sett i det vilda: Dodskalleapor, myrslok, tvattbjorn, nagot stort och kaninliknande som jag inte vet namnet pa, ytterligare nagra faglar och annu fler insekter av olika slag.

Peppar, peppar sa har jag annu inte under de har fyra veckorna sett en enda orm. Jag vet att de finns dar, och antagligen har jag gatt forbi flera stycken utan att ha lagt marke till dem, men annu har jag inte behovt lagga benen pa ryggen for att fly.

Forutom att parkvandra, sola och bada har jag just inte gjort sa mycket mer. Atit. Druckit. Har i byn finns det inte sa manga restauranger, mest utflyktsarrangorer och souvenirforsaljare, men aker man langs den slingriga vagen mot grannstaden Quepos sa finns det saker att underhalla smaklokarna med, vill jag lova.

I dag ska jag i vart fall inte gora annat an att underhalla solbrannan. Jag har en vit flack under hakan efter att ha last bocker sittandes i solen, sa i dag blir det horisontallage.