Tuta och kor!

Jag ar framme! I stadernas stad, den enorma och aldrig tysta - Mexico City. Resan gick bra trots att det var en mastodontflygning pa totalt 17 timmar. Till och med flygplansmaten var ratt bra och med min knappa benlangd sa fick jag skapligt med utrymme att stracka ut mig pa.

Jag landade runt atta i gar kvall (tre i natt, svensk tid). Efter en lang vantan fick jag en stampel i passet och efter en annu langre vantan fick jag min vaska. Jag minns att Janni och jag hade roligt at det mexikanska slumpsystemet for om vaskan ska kontrolleras eller inte, nar vi var har tillsammans for fem ar sedan. Men i gar var jag alldeles for trott for att tycka att det var det minsta lustigt. Nar det var min tur att trycka pa knappen, sa lyste lampan rott. Sa det var bara att oppna upp vaskan, lata sakerhetspersonalen rota omkring och knarkhunden nosa bast han ville.

Jag tog en taxi fran flygplatsen till hotellet. Trafikreglerna ar desamma som for fem ar sedan, kunde jag konstatera. Da hade Janni och jag varit pa nagot slags klubb i en av fororterna till Mexico City. Vi var dar med tva mexikaner som vi hade rokt kubanska cigarrer med pa Hard rock café nagon kvall tidigare, Oscar och Nico. Vi dansade och drack Coronas, och nar vi skulle tillbaka till stan var jag kordugligast. Sa jag korde Oscars skruttiga, bla Volkswagen genom den mexikanska natten. Inga problem, det ar bara att kora, sa Oscar. Bara att kora, men glom inte att tuta i varje korsning. Sagt och gjort. Och sa gjorde aven taxichaufforen i gar.

Jag somnade fort, vaknade tidigt, at frukost och gav mig ut i staden. Jag har mest strosat omkring, tittat pa manniskor och byggnader, lyssnat och luktat. Bast i dag ar an sa lange Diego Riveras vaggmalningar i Palacio Nacional, presidentpalatset. Makalost imponerande!

Klockan sager att det ar dags for lunch, sa jag ska forsoka fa i mig en sadan nu sa att jag far nagon ordning pa dygnsrytmen.